Julkorten har strömmat in till Motorbloggen (tack ska ni alla som skickat…) och väljer ut Robert Kubicas julhälsning som kom samtidigt med den officiella bekräftelsen på att det blir ”full WRC campaign” 2015, alltså alla tretton deltävlingarna. Robert skriver.
– Det tog mig lång tid att fatta det här beslutet, men där fanns ingen press från utomstående. Ville bara vara säker på att jag valde rätt.
Polacken fortsätter.
– Kommer mer nyheter längre fram och fram till dess ” I would like to wish Merry Christmas to everybody!”.

*
Ett klockrent val av juryn som utsåg Tomelilla MK:s f.d ordförande Kent Sjöstrand till ”Årets Idrottsledare” i sydöstra Skåne. Till Ystads Alllehanda säger Kent.
– Jag är både glad och rörd men ändå lite förvånad över att jag får priset. Visst är jag en ledare men jag känner mig inte som en renodlad idrottsledare!
Kent blev medlem nummer 168 i Tomelilla MK när han började sin långa karriär i sporten. Han har suttit 39 år i styrelsen, varav tio år som ordförande i två perioder. Har varit med om att arrangera tävlingar i rally, rallycross, motocross och folkrace. Det är endast ett halvdussin personer i hela Sverige som har samma kompetens och förmåga för att kunna vara tävlingsledare i alla de fyra kategorierna.
– Jag är faktiskt en tävlingsmänniska i allt jag gör. Jag har svårare att engagera mig i mindre vardagsgrejor men när det kommer till uppdragen i motorklubben vill jag gärna sticka ut hakan och göra roliga saker. Som det här med kvällstävlingarna i folkrace till exempel. Det var inte
många som trodde på idén men det har ju blivit en riktig succé, säger Kent.
I fjorton år tävlade Kent själv i både rally och rallycross och vad jag vet var det alltid Saab som gällde. När jag började med rally i slutet av sextiotalet var Kent redan ett respekterat namn och körde då med en grafitgrå Saab V4 i Grupp 2. Tillhörde ständigt DM-toppen med den grå men 1973 byggdes en helt ny värsting V4:a med ”dubbelblås” och allt, farväl grå bil och nu blev den mer utstickande brandgul. På sommaren körde SMK Örkelljunga sitt mini-rally ”Semesterturen” och detta med så många anmälda att ofta alla inte fick plats i startlistan. Av någon underlig anledning lyckade jag passera nålsögat (bilden, känner du igen svängen och stolpen, Stig Kristiansson?)) och mer naturligt även Kent. På en av sträckorna var en mycket lurig vänster framför en gård med ett stort träd i tangentens riktning. Jag klarade svängen (ja jag vet att det inte gick så fort…) men det gjorde inte Kent och minns jag inte helt fel var det legendaren Sven-Åke Rosén som skötte kartläseriet i den brandgule. Kent vräkte upp V4:an p tvären och gav full gas men det slutade med ett hårt trädbesök. Turligt nog var det enbart ”mjukdelar” som skadades och jag minns fortfarande när Kent gick i mål med världens första pyramidformade Saab V4…
Nu har Kent valt att stå tillbaka i Tomelilla MK med ålderns rätt.
–  Jag vill lämna ifrån mig mina uppdrag när jag fortfarande är på topp. Jag känner att kreativiteten har sjunkit och då är det tid att lägga av. Jag vill sluta av mig själv och inte bli kallad gaggig gubbe och bli utslängd ur styrelsen.
Ett stort och välförtjänt grattis från Motorbloggen och God Jul, Kent!

*
Lars ”940” Mårtensson med ett förflutet som förare av Fiat 125 (?) i rallyskogen skickade en (h)julhälsning och bifogade en som vanligt seriös och upplysande annons från Opel. Den här gången (året är 1968) konstaterade man enkelt att ”Opel Rekord driver gäck med centrifugalkraften”. Sanning då som nu även om Rekorden tagits ur modellfloran…

*
Mitt julfirande började så där i går kväll. Rullade ut från jobbet, som vanligt försenad och efter ett par hundra meter märkte jag att bilen kändes lite konstig. Att bara ställa sig på bromsen bland redan irriterade julhandlare var inte att tänka på utan jag fick rulla på ett tag framåt för närmare undersökning. Precis som befarat, punktering höger bak. Som tur är litar jag inte på det där dj-la hokuspokus skitet som biltillverkarna numera lägger i bilarna istället för reservhjul, såg framför mig ett ”mögigt”  hjulbyte, till saken hör att det ösregnade ( det är ju jul…). Då dök ”kavalleriet” upp i form av tänt ljus hos Danny på Däckteam ute på Vilan. Rullade fram till porten och inom två minuter var Subarun på väg upp med hjälp av Danny och domkraften.
– Ingen fara detta lagar vi snabbt, menade Danny serviceminded som han är.
Ett litet problem uppstod dock, däcksidan var i stort sett ett enda hål, lite på skoj frågade jag.
– Kan du lägga i en slang?
Danny förstod mig inte riktigt utan valde att lägga på reservhjulet. På juldagen väntar så däckbyte hos ”Stefan kartis”. Ett gott råd till alla er som åker omkring med ”hokuspokus möget”, släng det på tippen och lägg i ett riktigt hjul.

*
När jag väl kom hem så hade flitige bloggläsaren ”Kennet” redan varit där hemma och helt klart litade han inte riktigt på att Tomten skulle komma till mig så han tog saken i egna händer. Hade lämnat både kort, godistomte och fin blomma (bilden) piffade dock till det hela själv och satte även dit en Ascona 400. Tack Kennet, det värmde!

*
Exakt som att Kalle Anka är tradition hos oss svenskar och sedan på detta Karl Bertil Johnssons jul. Vi vet exakt vad som ska hända men ändå sitter vi klistrade. Vill inte på något vis jämföra mig med de här storheterna men väljer att köra en ”julfavorit i repris”. Du som redan läst den kan hoppa till sista raden.
Med bara några dagar kvar till jul vill jag dela med mig av ett julminne från början av sextiotalet. Hemma hade vi garage under huset och varje snövinter var det samma problem, att få upp bilen via den branta uppfarten. Hos ”Olle-Vulkare” blev far övertalad att prova nymodigheten dubbdäck som i ett nafs skulle eliminera probleme.
Det monterades ”Trelleborg Winter” med Scason-dubbar bak på den nästan helt nya ljusgula Ford Taunusen. Dekalen med isbjörnen som visade sina vassa klor klistrades på bakluckan, den skulle varna ”icke dubbförare” att här kom en bil med bromsgrepp. Fram behölls naturligtvis sommardäcken, en vanlig däckkombination på den tiden. Någon gräns för säkerheten fick det ju ändå vara.
På julafton åkte jag och far för att hämta mormor och morfar, en knapp kvarts bilkörning bort. Vädret den här julen innebar snö, mycket snö, men vi hade inga problem att ta oss dit. Som vanligt var morfar inte riktigt klar, han var byns smed och traditionsenligt kom många kunder på julafton för att ”reda opp litta affärer” eller enbart för att få en liten julasup. Lagom smålullig tog han så småningom plats i framsätet, jag och mormor satt bak. Morfar var hästmänniska, avskydde egentligen både bilar och bilåkning. A-Forden från 1929 lät han smedlärlingen köra, själv saknade han körkort. Efter en stund talade han om för far, som vid det här laget var lätt irriterad över den sinkade avfärden att han skulle köra sakta, icke över trettio kilometer.
Strax före hemmet väntade en lömsk höger-vänster kurva i nedförsbacke för familjen i Taunusen. Högern gick bra men i vänstern klev den djävulska däckkombinationen in och skickade Taunusen i tangentens riktning. Landningsplats blev ett djupt snöfyllt dike där bilen la sig till ro halvt på sidan med morfars dörr underst. Pustande lyckades far komma ut medan morfar svor som det anstod en smed, över den misslyckade bilfärden. Far insåg snabbt att det krävdes traktorhjälp om det överhuvudtaget skulle bli någon julsup.
Han var klädd i nylonskjorta, fodrad slips, en något tjockare kavaj och hade trätofflor på fötterna. Iklädd detta tände far en Bill och satte kurs mot närmsta bondgård en knapp kilometer iväg. Morfar fann sig snabbt i situationen, från sidorutan hördes snart ljudliga snarkningar.
En dryg halvtimme senare syntes en ”Grålle-traktor” och bakom lantmannen vid ratten stod far på ”kanneflaget”. Inget tjafs med bogserlina, en rejäl järnlänk om fjäderbladet bak och snart var vi uppe på vägen igen. Skadorna inskränkte sig till en tappad navkapsel, buckla i dörren plus fars lätt tilltufsade självförtroende.

Hemma väntade mor, och undrade varför i hela friden vi dröjt så länge. Jag kunde knappt bärga mig och berättade ivrigt om mitt livs första avåkning medan far tog sikte på julasupen. Morfar förklarade upprört vad som hänt och att han nu var ytterligare stärkt i sin misstro mot bilar.

– Detta hade aldrig hänt om vi tagit hästen, var hans enkla analys.
För mig var dikesläggningen den allra bästa och mest spännande julklappen. Till och med ishockeyspelet av märket Puck med Tre kronor mot Kanada som tomten kom med bleknade i jämförelse …

*
Än en gång God Jul.