Marcus Grönholm tidigare med ett ben hos Hyundai genom sonen Niclas i World RX och ett annat med Jari Huttunen i WRC2. Nu har Huttunen lämnat och kvar är bara Niclas som nästa år fortsätter att köra Hyundai, men då med eldriven i20. Det andra benet (Huttunen) har som bekant lämnat Andrea Adamo och kopplas numera till M-Sport Ford för 2022. Efter att en tid blivit lovad mer tävlingar och även inhopp i WRC-klassen något som aldrig uppfylldes, tröttnade Marcus på Adamo. 

– Vi blev lovade mycket men inget blev verklighet trots att Jari visade bra resultat, då var det bara för oss att bestämma att lämna, berättar Marcus för rallit.fi 

Alla band är inte avhuggna utan GRX-teamet fortsätter med Hyundai även om Grönholm inte upplever att den delen av motorsport  är något man är så intresserad av i Alzenau. Något som han själv däremot är intresserad av är att hjälpa fram unga förare och förutom då Huttunen så har han även Emil Lindholm under sina vingar. Hösten har varit lyckosam för Emil som blev Finsk Mästare och har dessutom gjort fina resultat i WRC3. Seger senast i Spanien även om den av poängtekniska skäl tillskrevs co-driver Reeta Hämäläinen vilket ger duon tredje platsen i WRC3 inför Monza.

Hur framtiden blir för Emil är dock oklart menar Marcus.

-Riktigt svårt för nya förare att idag gå vidare, en besvärlig situation!

Inte utan att jag tänker på hur tufft det är och har varit för Tom Kristensson första året i WRC2. Emil dessutom i något lägre statusrankade WRC3, har svårt att få ihop paketet trots backning av Grönholm och inte minst sin egen pappa Sebastian, f.d stor rallyprofil. När en sådan kille har svårt, hur är det då inte för svenska förare som till exempel Tom, att etablera sig i WRC-klasserna när den finska traditionen att äldre VM-förare hjälper in nya i princip saknas hos oss.

* 

När det i helgen var målgång för Sachsen Rallye betydde det även att Volvo Euro Cup 2021 var färdigkört. Att ansvarige Ted Malm var nöjd gick inte att ta miste på.

– Det är inte många serier som faktiskt fullföljt i år och att vi då lyckas göra det med en cup i flera Europeiska länder är en bedrift utöver det normala känns det som, menar Ted

– Skälet till detta är alla fantastiska team som varit med och deltagit i alla dessa tävlingar. Vi har varit största klassen i samtliga av de tävlingar vi deltagit i det säger ett och annat!

Totalt har 20 team deltagit de sju deltävlingarna (egentligen fyra då tre räknats dubbelt) och där det lite lustigt nog bara varit en enkel i Sverige, Asfalt-SM i Tierp. Hur säsongen 2022 blir kommer att presenteras i samband med prisutdelningen i Linköping den 27 november. Här kommer Tim Lagerstam att få ta emot pris som vinnare av VEC1 medan Malm själv vinner VEC2.

– Tim vinner med anledning av en fantastisk kämpaanda och ett jävlar anamma som han visat under året.  Aldrig ge upp har varit ett signum, berömmer Malm.

Ingen smärtfri seger som kostat lite plåt här och där och där dubbelsegern i Omloop van Vlaandern var det som avgjorde. Till tvåan Lukas Kindgren skilde bara 19 poäng. I VEC2 var det lite enklare för Malm då gapet till holländaren Michael Harmsen var 159 poäng.

*

Häromdagen dök där upp en annons i mitt flöde och där Volvo gjorde reklam för ”Amazon Favorit” och gissningsvis är detta daterat i mitten av 60-talet. Favorit-modellen blev aldrig någon riktig ”favorit” i Sverige om ni ursäktar ordvitsen, däremot fanns det många danska Volvo-köpare som fastnade för denna strippade och därmed billigare variant. Utåt kännetecknades Favorit av att det saknades kromlister kring rutorna och under skalet var det de 3-växlarna som skilde från den mer påkostade kusinen. Minns jag rätt så fanns också Favorit bara i två färger, vit och svart. Nu var det så att annonsen även gav mig en flykt bakåt i tiden, ganska långt före att jag själv hade körkort. Istället sökte jag mig då till äldre kamrater och en av dessa hade bonusen att fylla år bara någon dag efter årsskiftet. Som 18-åring var detta snudd på högvinst med ”Lappen” väntade runt hörnet medan jämnåriga kamrater fortsatt åkte moped. Nu hade inte kompisen egen bil utan när väl körkortet låg plånboken var det enbart faderns Opel Rekord från 1959 som fanns till buds. Även om bilen inte var så många år gammal hade tidens tand ändå tuggat på det mesta, speciellt fjädring och stötdämpare var hårt åtgånget vilket gjorde att den svartvita Rekorden hade drag av ”low rider”. Hur som helst, bilen var ofta ledig på helgerna och transporten till dansställena kring Hörby var därmed säkrat, fram till en vintrig lördag i början av mars. Innan nöjeslivet började så fördrev vi tiden med en biltur och att detta skedde på snötäckta småvägar skulle bli ödesdigert. Efter ett par kraftiga sladdar hamnade Rekorden i diket och fick dras ur detta med hjälp av en snäll bonde med traktor. Skadorna blev inte så stora, en bucklig framskärm plus stukad stötfångare, men ändå tillräckligt för att den allt annat än timida fadern skulle bli glad. ”Belöningen” till chauffören blev vad man sa för, ”en flat lusing” plus brukandeförbud av Rekorden. Så klart var det sistnämnda värst, ”lusingar” råkade min kompis ut för med jämna mellanrum så de brydde han sig inte så mycket om. Under några veckor blev det lite förnedrande att åka dansbuss till Jägersbo och Björksäter, men en dag vände det när kompisen ringde och berättade.

– En på gubbens (faderns) bygge har en släkting som dött och nu ska hans bil säljas, en Volvo PV som jag får köpa billigt, förklarade kompisen med darr på stämman.

Genast byggde jag bil i hjärnan, röd eller vit PV och så klart var det en Sport som jag inbillade mig skulle bli nya åkdonet. Kollade i Rosquist Racings katalog vad extraljus kostade och multiplicerade med fyra. Självklart skulle där monteras sådana på ”Sporten” för att få rätt rallystuk både vid träffarna på Busstorget i Hörby och för kommande dansresor. Helgen därpå skulle PV:n hämtas i en liten by utanför Sjöbo och att jag var spänd på entrén vore en klar underdrift. När telefonen ringde en stund före ”Tio i Topp” (alltså klockan 15.00) där det bekräftades att PV:n nu stod parkerad hemma hos kompisen så cyklade jag dit i ett tempo som fått Fåglumbröderna att förblekna. Bleknade gjorde jag dock själv när jag sladdade in på kompisen garageinfart och såg en svart Volvo PV Favorit. Inga kromlister kring rutorna eller på karossen, plus navkapslar som var samma sedan PV introducerades i slutet på 40-talet. Kompisen såg min besvikelse och försökte peppa mig.

– Det är en B18, samma motor som i Sporten fast lite slöare…

Då visste jag inte att den bara hade treväxlar eller att bilen bar både synliga och doftande spår av vad  gamle ägaren hade jobbat med, att föda upp grisar. Lite som Kajsa Warg ”man tager vad man haver” och efter ett tag märkte vi knappt grislukten i kupén längre, värre var dess gubbiga yttre. Inte ens två begagnade ”Marschall med bröstvårta” förmådde ändra på detta.  Samlingsplatsen för ungdomarna var Nya Torg i Hörby men då aldrig benämnd anat än ”Bussatorget” där bilburna samlades ihop med mopedåkarna. Tre läger fanns, de som inte hade egen bil utan lånade pappans och där det sågs över axeln på bilvalen som ofta var Ford Taunus, Opel Rekord, Vauxhall Victor eller någon obskyr engelsman som Morris Oxford. I mitten stod då ”jobbarna” som redan hade råd att köpa egen bil och där gällde främst Volvo Amazon/PV, Ford Cortina  GT eller VW 1500S med rensad ljuddämpare . Lite tveksamt men ändå godkänt var tvåtakt-Saab, men kom man däremot med V4:a då var det snudd på kungastatus. Sedan fanns där en grupp till och där hamnade kompisen, det var de som köpt bilar som inte ingick i den grupp som enligt oskriven lag var OK att köpa för egna pengar. Här hamnade utan minsta tvekan svart PV Favorit, Ford Anglia ”sneruta”, BMC 1100, DKW 1000 plus en uppsjö andra ”Folkhems-favoriter” utan sportig prägel. Denna tid med stor mental press  för oss i PV:n hade idag gjort att psykterapeuter och andra instanser kopplats in direkt. Ofta parkerades Favoriten en bit bort från torget då vi båda skämdes över bilvalet  likaså när vi kom till dansen, då var det diskret uppställning långt från entrén som gällde. Foto. Tommy Svensson

Sommaren gick och en kväll på väg hem från Vägasked vände lyckan för kompisen. En tvär högerkurva blev för mycket och där PV:n understyrde rakt fram i en stenmur. Här hjälpte ingen traktor utan det blev lift hem och dagen efter hämtades bilen med hjälp av ”dollyvagn”. En av de bilkunniga på busstorget utfärdade snabbt dödsdomen medan en annan erbjöd sig att köpa vraket för 1500 kronor. Trots allt var motorn bra men där fanns även lite annat smått och gott som kunde plockas av och få nytt liv. Något nytt PV-liv fanns inte hos min kompis som på frågan vad han skulle köpa för bil efter Favoriten svarade.

– Skiter i bil överhuvdtaget, ska snart in i lumpen sedan får vi se!

Det var också här våra vägar skildes som nära kompisar, istället hittade jag nya men faktiskt ingen som någonsin funderar på att köra någon Favorit-modell. Tilläggas kan att min egen PV-känsla troligen präglades av Favoriten då jag i min ägo bara haft en enda PV. En röd Sport från 1965 som utgjorde mellanskillnad till en Saab V4 från1969. Att köparen från Kalmartrakten var nöjd råder det nog igen tvekan om eftersom PV:n stannade på E22:an med en mil kvar till hemmet. Vid obduktion visade sig motorn vara tvärslut och bilen såldes på rot till en kille i Lund för samma summa som Favoriten, alltså 1500 kronor. Kanske något av Volvo fastställt slutpris för PV, vad vet jag…

*

Motorbloggen får sin information via officiella pressreleaser, sociala medier och läsarkontakt. Även från avsändare med av dom godkända kanaler på Twitter/Facebook. Varje läsare får själv avgöra om källorna kan anses tillförlitliga. Till Motorbloggen avsänt material betraktas som OK att publicera utan restriktioner såvida inget annat anges. Mail till Motorbloggen skickas på: tommy.svensson@kristianstadsbladet.se.