Lukyanuk i ”huge accident”, Haja tog första polska segern, Adielsson kämpade, Furuseth före Lundberg i ERC3 Juniors, Tom K. JWRC-laddar på sitt sätt konkurrenterna på sitt, Lindholm körde Hyundai i ”IM” och är detta vårt nästa hopp i WRC?
Snacka om antiklimax för ”The Russian Rocket”, regerande Europamästaren Alexey Lukyanuk som ledde ERC-premiären Azores Rally från första till fjortonde sträckan. Då hade han nio sträcksegrar med Sainteloc Racings nya Citroën C3 R5 och allt såg ut att gå hans väg. Men då gjorde sig den ”tjocka damen” klar för att gå upp på scen och på näst sista sträckan fixade hon en punktering för Lukyanuk. Med detta rasade han ner till tredje plats och på allra sista sträckan trodde han enfaldigt nog, att han skulle kunna köra in 50 sekunder på 24 kilometer blöt svinhalt grus. 
Vad han dessutom inte visste var att det punkterade däcket även skadat ett bromsröt på ”Cittran”. Något han dessvärre snabbt blev varse när den gröna lampan tändes i starten på sista sträckan. Bara ett par hundra meter efter start i en ”vänster 2” gick det åt ”к черту” (åt helvete på ryska) för fjolårets vinnare på Azorerna. När Lukyanuk klev på bromsen drog bilen rätt åt vänster, i en betongmur och sedan startade karusellen eller ” a hugh accident”. Både han och kartläsaren klarade sig oskadda men den helt nya C3:an blev vad man brukar kalla ”totalskrot”.
Istället tog polacken Lukasz Habaj i en Skoda första polska segern på Azorerna. Habaj blev även förste polack att vinna i ERC sedan Kajetan Kajtanowicz vann Acroplis Rallyt för exakt 657 dagar sedan.
– Sista sträcka var helt galen, den absolut värsta sträcka jag någonsin kört, konstaterade den förvånade men samtidigt överlycklige vinnaren som kör för SRT, Sport Racing Technologies.
Han kände verkligen för Lukyanuk som han menade helt klart var helgens snabbaste förare. Samtidigt ville han dock inte kalla sin seger för turlig.
– Inte enbart, där fanns också mycket hårt jobb bakom!
Nu vann Habaj med bara 8,4 sekunder ner till hemmahoppet Ricardo Moura medan vinnaren av ERC1 Junior, Chris Ingram slutade trea över 40 sekunder bak Habaj. I samma klass om Ingram körde även Mattias Adielsson/Andreas Johansson som fick en tung helg som belöning efter att deras Citroën C3 R5 krånglade dag ett. Nu blev det inte en minuts tidstillägg som Mattias räknat med när han gick inför tidigt till service för att få extra tid för felsökning, det blev tio minuters tillägg och ridå ner.
– Luften gick minst sagt ur oss men jag är mycket imponerad över det arbete teamet gjorde för att lösa felet så att vi kunde starta om. Hade de inte kunnat lösa det hade vi inte vågat fortsätta, då det var en säkerhetsrisk när bilen plötsligt kunde dö, berättar göteborgaren.
– Vi ändrade inställningen på bilen vid lunchen och eftermiddagen gick väldigt bra. Sista sträckan var vi totalt trea på och snabbaste ERC1 förare. Det var riktigt skönt att visa att vi kan hänga med när allt fungerar.
Med detta slutade Mattias sist i klassen och 22 minuter efter vinnande britten Ingram. Totalplaceringen 21 var inte mycket att säga om när man förstår allt som d-lades för Sainteloc Racings Citroën #11.
*
I junior-klassen för 2WD-bilar fick äntligen hårt prövade spanjoren Efren Llarena till det och med tårfyllda ögon efter målgång på sträcka 15 försökte han förstå att det äntligen hade lyckats. Spanska Bilsportförbundet backar Llarena i en förhoppning att få fram men ny Carlos Sainz men det har inte varit enkelt, hela 2018 var en enda lång rad av ”bad luck”.
– Jag är så lycklig, teamet är perfekt, co-drivern (Sara Fernández) är perfekt och nu är jag också perfekt, konstaterade Lllarena mellan tårarna.
Även om marginalen till tvåan Sindre Furuseth och Jim Hjerpe kan ses betryggande nästan minuten var aldrig spanjoren säker på seger. Även Sainteloc Racings del i den här klassen, Furuseth gjorde vad han kunde nådde han inte ända fram och det kunde tagit helt slut på sista sträckan. Ett motorfäste brast på hans Peugeot och på detta tappades runt 20 sekunder.
– Försökte köra försiktig och nu är jag väldigt glad över att vara i mål, förklarade Furuseth.
– Ändå är jag väldigt nöjd med vår insats i helgen!
Riktigt kul att det helsvenska inslaget med Elias Lundberg och David Arhusiander fick till en sådan här kanonstart på sin ERC-säsong. Trots all orutin visade STAR-talangen att han verkligen hör hemma på pallen och slutade trea.
– Är ”jättehappy”, första tävlingen i nya Opel Adam R2 och första tävlingen i ERC, men det var tufft summerade bitvis en tungt förkyld Elias.
Mindre nöjd var Steve Røkland/Marius Fuglerud som fick bryta och starta om efter att ha knäckt en drivaxel. Slutar näst sist i klassen men ingen katastrof, serien är lång och två tävlingar ska räknas bort av de sex.
– Vi kommer tillbaka ännu starkare, lovade Steve optimistiskt.
Nästa deltävling i ERC är Rally Canarias 2-4 maj.
*
På torsdag är det dags för ”Round two” i Junior-WRC med Tour de Corse. ” Dom store pågarna” i WRC har ju hunnit med en tävling mellan Rally Sweden och Korsika, Rally Mexico, men för juniorerna är det deltävling två. I dag satte sig både Tom Kristensson, SMK Hörby och Henrik Appelskog, Östergyllen RC trots Miljöpartiet och ”miljöbroilern” Greta Thunbergs rekommendationer/krav, sig på ett flygplan med destination Bastia i Medelhavet för att med på torsdag starta i ”De 10000 kurvornas rally”. Uppladdningen för Tom har i huvudsak skett framför videoskärmen där han kollat så mycket incar han bara hunnit med mellan alla möte för att sno ihop budget till resten av J-WRC-säsongen.
Lite skillnad mot sin fjolårskollega hos Opel Motorsport, lettländaren Martins Sesks. I veckan har han varit i Slovenien för en privat shake down på deras Koriskaliknande asfaltvägar.
– Har varit lite jäktigt med all test på de smala och kurviga vägarna, konstaterar Sesks även han på väg mot flyget till Bastia.
Det största svenskhoppet i J-WRC i kraft av sin tredje säsong och VM-tvåa i fjol, Torsbys Dennis Rådström och Johan Johansson har även dom ”skakat ner” i Slovenien.
– Kört tio mil och fått till bra känsla med inställningarna på bilen, berättar Dennis till sin fan club.
– Nu känner vi oss redo!
Trots allt lite skillnad mot att sitta hemma på kammaren och kolla in-car filmer som Tom gjort. Nu vet jag inte vad prislappen var på testen i Slovenien, men när det inför Rally Sweden arrangerades liknande sak var det minst sagt avskräckande för en ”vanlig människa”. Ska inte precisera summan men kostade ungefär som en hel DM-säsong för en Grupp H-åkare. Inte konstigt alls att Tom väljer att ladda i soffan…
*
Unge finländaren bara 23 år, Emil Lindholm som bland annat har stöd underifrån av Lars Stugemo genom företaget HiQ är just nu het i rallybranschen. Efter andra platsen i WRC2 i Värmland kom Emil och co-driver Mikael Korhonen i helgen till Italien och premiären för Italienska Mästerskapet i de vackra trakterna i Toscana. Här fick han dessutom möjlighet att jämföra vad om är bäst, den Printsport Volkswagen Polo R5 som är hans normala färdmedel när det vankas rally eller om Hyundai i20R5 är vassare. I ”42. Rally Il Ciocco e Valle del Serchio 2019” mötte Emil tufft motstånd men trots detta visade han, att han verkligen är en talang i vardande. Det blev en slutlig åttonde plats totalt för Emil, Mikael och Hyundaien dock bara fyra sekunder från sjunde plats.
Vann gjorde hemmaföraren Giandomenico Basso, Skoda med bara fyra sekunders skillnad mot Simone Campedelli i en R5-Fiesta, Trea kom Luca Rosseti, Citroen och för att understryka hur tufft det var i i rallyt, så placerade sig fjolårets WRC-åkare Craig Breen/Paul Nagle som fyra i en Skoda. Dessutom var Breen aldrig högre placerad än vad han var när han gick i mål (alltså fyra) efter att ha avverkat 14 sträckor (en ströks). Därför känns Lindholms kommentar om sträckorna ganska talande.
– Dom här vägarna ska man inte underskatta…
*
Många är intresserade av vad som händer kring Petter Solberg, ska han lufta ”Olivers” R5 Polo i någon tävling framöver eller kommer Petter och Pernilla till Midnattssolsrallyt med samma Ford Escort som man vann Rally Sweden Historic med? Vad händer med de Supercar Polo RX som han och Johan Kristoffersson körde i World RX i fjol, frågorna är många? Vill inte påstå att jag har några svar, men att Petter har grejor på gång verkar helt klart. I går gick han ut på Twitter om att han haft möte med både ”Monster Energy”/Volkswagen och som Petter sammanfattade med.
– Inte riktigt klar att presentera vad vi ska göra i år, men det dröjer inte länge, så ”stay tuned”!
Nu gissar jag rätt ut i luften men blir inte förvånad om där kommer att bli minst en fjolårs-Polo anmäld till både Hell och Höljes…
*
Mer familjen Solberg då Ken Block igår på en rak fråga vad han trodde om Oliver Solbergs framtid inom motorsporten? Block svarade kort.
– Ett av nästa ”big names” inom rally!
Finns inget som talar för att Block har fel, snarare tvärtom känns det helt rätt att Oliver inom kort tillhör de riktigt stora namnen.
*
En ständig återkommande fråga inom rally är ”vem blir vår nästa stjärna i WRC”? Omöjligt att svara på och som det ser ut nu är utan tvekan Pontus Tidemand både det enklaste och mest logiska svar efter att i både Monte Carlo och Rally Sweden kört för M-Sport. Men för att det ska bli en fortsättning behövs ännu mer pengar att stoppa in i Malcolm Wilsons som det ibland känns, helt omättliga plånbok. Så kanske, kanske svaret ändå är Pontus. 
Vad finns bakom, jo så klart Emil Bergkvist som i år kör i WRC2 med en R5-Fiesta från M-Sport och stöd från förutom ”lokala sponsorer” även stenrike greken Jourdan Serderidis. Men även om Bergkvist enligt WRC-rutinerade co-drivern Ola Fløene är en talang utöver det vanliga, så har han fortfarande en lång och tuff väg att vandra mot en WRC-styrning. 
Bakom Emil finns ingen direkt brännhet kandidat utan vi får kliva ner ytterligare ett steg där vi hittar en hög talangfulla juniorer främst i form av Fredrik Åhlin Mattias Adielsson, Tom Kristensson, Dennis Rådström och Elias Lundberg. Alla utom Åhlin är nu ute på ”internationella uppdrag” men som alla i branschen också vet, det är så in i h-e mycket som krävs bara för att klättra ett pinnhål över där dom befinner sig just nu. Att alla har rätt inställning och vill vidare, är ställt utom allt tvivel men tråkigt nog är där så mycket utanför deras kontroll som bestämmer om man blir ”winner or looser”.
Kanske svaret på frågan om nästa WRC-svensk blir en hybrid mellan norsk och svensk, tänker alltså på Oliver Solberg. Med blå-gul flagga på sidorutan på sin USA-Subaru väljer jag även om mina norska vänner har en annan uppfattning, att klassa Oliver som svensk. Som det ser ut nu har han allt och vet inte riktigt vad som fattas när man bara är 17-år och redan kör åttor runt äldre, mer erfarna kollegor? Så mitt svar på Sveriges största WRC-hopp framöver, blir Oliver Solberg. Med detta dissar jag inte övriga framtidsnamn utan konstaterar istället, kan både finnar och norrmän ha mer än en förare i WRC så varför skulle inte Sverige kunna prestera lika bra…