Då verkar det som att min källa hade rätt med detta att M-Sport Ford och Malcolm Wilson väntade på att Pontus Tidemands kontrakt skulle bli klart så att man fick budget tillräckligt för ännu en WRC-säsong. Wilson begärde förlängd anmälningstid till WRC 2019 av FIA och hotade med bara en en enda bil åt Teemu Suninen med hänvisning till ekonomin.  så Pontus fick klart med Rallye Monte Carlo och Rally Sweden tryckte Wilson direkt på ”Entertangenten” och anmälde inte bara Suninen och Tidemand utan även Elfyn Evans som annars enligt uppgift var på väg till WRC2 Pro. Nu är allt frid och fröjd i Cumbria och Wilson kan njuta av den engelska julmaten hur detta nu ens är möjligt, vetande att det blir WRC även 2019.

För Suninen blir det första året med full säsong och trycket blir tämligen hårt om tanken är att han ska fylla Ogiers föraroverall. För hårt om ni frågar mig…

Evans med nye co-drivern Scott Martin är en oerhört lojal lagspelare och har funnit sig i rollen att de två senaste åren kört helt i skuggan av Ogier.  finns där en möjlighet att han kan blomma ut när ”stjärnan” är borta. Borta för 2019, åtminstone delvis är även Malcolm Wilson som tar ett steg tillbaka och släpper fram Richard Millene som blir ny ”Team Principal”, alltså chef för WRC-teamet.

*

Samtidigt som Wilson avvaktade penningtillskottet från Tidemand begärde han ändå att få köra med tre bilar i nya WRC2 Pro. Vem som är aktuell är mer än Gus Greensmith är lite oklart men åtminstone ett namn verkar riktigt intressant, något som nått mina stora och rykteskänsliga öron…

Än så länge är det bara M-Sport och Citroën som anmält sig som team till WRC2 Pro men även Skoda och Hyundai förväntas följa efter. Till Monte är det då Greensmith som är anmäld av M-Sport och från Citroën, fransmannen Yoaan Bonato.

Till den här nya klassen är det fritt att anmäla sig så länge minst sju deltävlingar återstår att köra, det vill säga att Portugal i juni är sista chansen.

*

Igår släpptes ”Entry list” för Rallye Monte Carlo som innehöll 50 namn. Så klart blir man glad när man ser Pontus Tidemands namn bland dessa 50 anmälda, varav elva i WRC-klassen. Har varit mycket spekulationer om vem som ska åka med Pontus och jag vet inte om spekulationerna nu kan avslutas? I anmälningslistan står nämligen Emil Axelsson som co-driver i WRC-Fiestan…

*

Min far brukade använda uttrycket, ”hade det inte varit för öronen så hade du flinat runt” om någon som såg allmänt nöjd oh glad ut. Kom att tänka på detta när jag såg bilden på Kalle Lexe för första gången i högerstolen på Lars Stugemos nya Volkswagen Polo GTI R5. I går var det premiär för paret när man körde första testmeterna med bilen som paret ska använda under 2019. Premiär i  finska och snö/kylsäkra Arctic Lappland Rally i januari och passande nog företogs även gårdagens ”PET” i samma land.  

Ingen större hemlighet att Marcus Grönholms son Niclas som kör i World RX med en Hyundai Supercar även bär på en dröm att i likhet med pappa en dag köra rally. På samma ”PET” som Stugemo och Lexe fick Niclas chansen att köra Printsports Skoda R5. Vid sidan satt Antti Linnaketo som annars läser noterna i Jari Huttunens R5 Hyundai. Undras om inte samma beskrivning som gällde för Lexe även passade på Niclas den med öronen…

*

I R5-Fiestan är Anders Grøndal oerhört svårstoppad i norska mästerskapet och nu har Ford-handlaren gått ut med att det lär bl samma sak 2019. Sponsorerna är klara, han är klar , Fiestan är klar och så även nya co-drivern Marius Fuglerud efter att Roger Eilersten klivit ur. Premiär för paret på lördag i Romjulsrally där man får chansen att mäta sig med Johan Kristofferson/Stig Rune Skjaermoen i KMS-Polon.

*

Det blev som jag redan berättat för många anmälda till SM i Vintersprint vilket nu tvingat SMK Sundsvall till att gallra hårt. I 4WD-klassen var det inte så svårt, bara 24 anmälda vilket var fyra bilar mer än maxantalet. Dessa fyra står på reservlistan fram till att tv-kamerorna börjar rulla i februari. Nyblivne WRC-åkaren Pontus Tidemand får jäkta från målgången i Monte till Sundsvall för att som storfavorit visa upp sig och PTR-Skodan. Men glöm inte bort Mattias Adielsson och Johan Kristoffersson för att inte tala om Patrik Flodin som kommer med R5-Skoda.

Mer att gallra bort var det i 2WD-klassen där 17 förare fick se sig bortgallrade men även sju som får nöja sig med att bara vara reserver. Tre FIA-seedade förare inleder Elias Lundberg, Sebastian Johansson och Dennis Rådström. Frågan är dock om inte vinnarna är att hitta längre ner i listan i egenskap av att sitta i vassare maskiner. Får jag tippa så tror jag på Limas Andreas Levin, Nissan och så Ryds Robin Sandberg/Mattihas Bengtsson i Nybe-Toytotan (bilden).

*

I samarbete med Joakim Sjöberg en av våra nu aktiva absolut mest rutinerade internationella co-driver för närmande i Fredrik åhlins Skoda så kommer Motorbloggen under jul och nyårshelgen publicera hans ”memoarer”. Vi börjar i dag med åren 2003- 2013 och med sin berättelse hoppas ”Jocke” att peppa och uppmuntra fler att satsa på högerstolarna. Ett välkänt faktum att det oerhört svårt att hitta ambitiösa och kunniga notläsare med hans historia kanske någon inspireras att testa en ny bana.

” Jag skriver detta, delvis för igen-kännedom, men framförallt för alla unga rallygalningar om att man ska tro på sina drömmar. Kämpa för dem, för om man tror riktigt hårt kan de faktiskt slå in. Jag vill betona att detta är sett ur mina ögon, hur jag upplevde det, och kan således innehålla vissa mindre faktafel.

Hur jag än vänder och vrider på det, så är Rally det första jag kommer ihåg som barn.

Kanske inte så konstigt då jag var på min första tävling när jag var 6 månader, lärde mig räkna när jag var 2,5 år av startnumren på rallybilarna. Jag hade tävling med min morfar om vilken typ av bil som skulle komma, jag tog det på ljud, och även fast morfar hade startlistan vann jag nästan jämt. Då var jag 4 år. 

Vi tar det från början. Min Far körde rally fram tills jag föddes 1985. Min Morbror körde från 87 till 94, en av mina Farbröder, Peter körde ända fram till 2009. Någonstans när jag var 12 år bestämde jag mig för att åka rally, då visste jag inte att jag skulle bli Co-driver, utan självklart skulle man köra själv. Jag tog licens när jag var 17 år. Min mor som har varit med mycket inom rally vill inte att jag skulle åka tidigare, av säkerhetsskäl. 

Nervöst rally med farbror Peter.

Jag åkte min första tävling ihop med min farbror Peter Sjöberg, i Götenerundan. Jag var sjukt nervös, herregud nu skulle jag få göra det jag alltid hade önskat. Peter var min idol, visst var McRae, Sainz, Mäkinen och Kenneth Eriksson mina stora idoler. Men min farbror, han körde inte bara rally, han mekade, byggde, svetsade och lackade sina bilar själv. Men denna tävlingen var stort för mig. Min första tävling. Minns hur svårt det var med 6-punkts bältet, handsvetten och för dagen en helt sjukt svår Road Book att följa. Prestationsångesten var med mig från första metern.

Jag åkte med min Farbror ända till 2009. Då sålde han bilen, och tog rally-pension. Det passade mig ganska bra, jag startade eget företag och hade upplevt rally som ett jäkligt roligt lördags nöje. Och det hade blivit ett 40-tal tävlingar.

En dag i början av 2012 ringde Andreas Arwidson och undrade om jag hade lust att läsa en tävling för honom. Visst sa jag. 

1: a sträckan. Nedräkning. 5,4,3,2,1 KÖR! Och 20 sekunder senare var jag fast. Från och med där insåg jag att detta vill jag hålla på med mer. Mycket mer.

Emil Axelsson ny idol.

Gick kurs hos min nya idol, Emil Axelsson. Jag tjatade på Andreas om att åka mer tävlingar. Jag åkte med hans bror bara för att få läsa. Jag började inse vissa saker. Om jag läste lugnt och harmoniskt så körde förare mer på vad jag sade, och mindre på vad han såg. Gjorde man en tidsplan, så var tävlingen i sig mycket lugnare för mig. Fick man sedan in tajmingen med noterna så gick det för det mesta riktigt bra. Under denna perioden åkte jag mina första 2-3 SM tävlingar. Resultaten är inget att skryta om, men vilken erfarenhet man får. 2 dagars tävlingar med över 10 mil SS. Min slutsats, från DM till SM är steget stort. 

Så under 2012-2013 lade jag min grund till där jag är idag, nyttiga år och ändå bara på skoj.

Jag har kvar lite incar från dessa år, men jag kan inte se på dem. Jag läser fortfarande inte perfekt idag. Men herregud vad jag läste dåligt då. Jag kan inte ens kolla, jo om jag stänger av ljudet.

Emil Bergkvist imponerade utan treans växel.

Under denna period åkte jag 27 tävlingar, en utav dessa var utanför Sveriges gränser. En deltävling i Sverige Serien gick i Finland, rättare sagt i Tammerfors. Nu åkte jag VOC med Jonas Thorsell. Mycket duktig förare och i mina ögon bästa klassen för att lära sig åka fort, men självklart också en bra klass för co-driver. Vi bröt dag 1, trasig generator om jag inte minns fel, och vann klassen dag 2. Voc-B. Då tävlingen var två tävlingar i sverigeserien så var vi ganska nöjda med det. Men här fick jag upp ögonen för en annan förare. Han satte sådana tider att jag kunde knappt tro på dem. Sen gick ett rykte om att han hade tappat 3:ans växel och körde de sista 3-4 sträckorna på 1,2 och 4:ans växel. Och ni som har kört, läst eller gör det idag vet att 3:ans växel i en voc är i ca 70% av tiden. I Finland tror jag faktiskt att den är i ännu mer. Vem var denna unga kille? Självklart hade jag pratat med honom tidigare, och även tidigare hade jag blivit överraskad av hans fart. Men i SM Rally Tampere 2013, då trodde jag det var något fel på tidssystemet när vi kom i mål. Exempelvis så hade han slagit Jonas och mig med över 40 sekunder, på 7 km i mörker. Hur är det möjligt? Hans namn? Emil Bergkvist. Och ryktet var korrekt, han hade verkligen hoppat sönder sin växellåda, ingen 3:ans växel fanns…”. Fortsättning följer…