Fransk ERC-seger i Rom, ingen handbroms för Mads, Blomberg tvåa i Japan, strök säkerheten och så lite tankar kring SM och ”DM”…

Det blev fransmannen Bryan Bouffier som körde hem näst sista ERC-tävlingen för året, Rally di Roma Capitale. Men det var stenhårt mellan honom och ERC-ledaren Kajetan
Kajetanowicz och mellan de bägge skilde futtiga 0,3 sekunder. Trea slutade Bruno Magalhães cirka minuten bak och så som fyra Grzegorz Grzyb. Som vanligt är man nästan böjd att skriva, slutade rallyt med en ny krasch för ryssen Alexey Lukyanuk som på sträcka sex slog av ett hjul.
Bland förarna med bara 2WD blev det Fiatseger när Fabio Andolfi jr tog sin 124 Abarth Rally till seger i RGT-klassen och dessutom elva totalt.
I Junior-ERC blev det faktiskt inte Opel-seger utan det blev seger för Peugeot genom Filip Mares och detta 4,9 sekund före Jari Huttunen. Därmed är där fyra förare med guldchans när man kommer till finalen Rally Liepaja den 6-8 oktober. Mares är i topp, två poäng före Chris Ingram medan Jari Huttunen har elva poäng upp till ledaren. Sist med chans på ett guld är polacken Aleks Zawada, 18 poäng bak.
I ERC totalt är det bara ”Kajto” och Magalhaes som kan vinna med stor fördel för polacken som är 24 poäng före.

*
I Porsche #911 slutade Mads Østberg nia och sjua när han i helgen gjorde debut som racerförare vid finalen för STCC och dess supportklasser.
Att det inte var helt enkelt at ställa om från WRC-Fiesta till racing-Porsche kunde man lätt se när Mads la ut in-car- film från debuten. Såg lite lustigt ut när Mads började famla med högerhanden efter handbromsen i de tväraste kurvorna, en handbroms som inte fanns…
Hade inga problem att lära mig bilen däremot var det värre att lära sig att köra racing, menade Mads.
Att veta hur och när man ska försvara sin position, bygga upp fart för att kunna köra om och så vidare…
Bäst på Mantorp Park var klassens internationella stjärna Philip Morin som vann bägge heaten. Däremot var det Jocke Mangs som kunde lyfta den stora segerbucklan efter placeringarna tvåa och trea. Efter sig i tabellen hade Mangs, Lukas Sundahl och Oscar Palm.

*
FIA Asia Pacific Championship lever ända fram till finalen. Detta  efter att ”nästan” klara vinnaren Ole Christian Veiby tvingats bryta i Rally Hokkaido och istället klev utmanaren Gaurav Gill fram. Indiern vann och har därmed chans att köra hem mästerskapet och har dessutom lite fördel av att sista deltävlingen körs på hemmaplan med Rally of India.
Inte någon sekundstrid precis då tvåan, som var svenskparet Robert Blomberg/Lars Andersson var runt elva minuter långsammare efter de 17 sträckorna.
Veiby fick bryta sedan stötdämparna på R5-Skodan havererat men efter att man fixat till problemet startade han om. Satte sedan topptider men utan att det hade någon betydelse för resultatlistan.
Jari Kettomaa som kör en likadan Mitsubishi som Blomberg åkte av tidigt och bröt.

*
Här hade jag tänkt fortsätta med lite om säkerheten i rally (hade faktiskt också skrivit ett hyggligt långt inlägg) men strök allt efter att ha kollat in kommentarer hos lite olika grupper på sociala medier. Måste då erkänna att jag blir mer än lite betänksam över hur lätt vissa verkar ta på detta med personskador i sporten, ungefär som något man måste räkna med.
För mig måste det istället vara självklart att vi inte kan ha en sport där utövarna riskerar att skadas mer eller mindre svårt utan att något görs som eliminerar eller åtminstone minskar, riskerna. När jag läser kommentarerna och kokar ner dom finns där två läger, i det ena personer som känner som jag. I det andra väljer man ”att titta bort” och hoppas att det räcker med att inte glömma att be kvällsbönen före tävling…

*
Vet inte om man kan kalla Rally-SM 2017 för succé? Det finns dom som tycker så och det har jag full respekt för men jag tror jag nöjer mig med att det känns som att MAS verkar ha börjat vända skutan lite mer rätt håll. Mot slutet andades där optimism i SM-leden vilket så klart är en viktig ingrediens om man vill baka en riktigt god SM-kaka.
Startfälten har inte varit så stora som alla önskar men det är kanske så vi ska ha det? Tittar man utomlands (inte Finland som lever ett eget liv) så skulle nog de allra flesta arrangörer där, gjort vågen över att ha 60-70 startande i sin tävling. Vet att en del SM-åkare och SM-arrangörer menar att stora startfält inte är något att sträva efter. Det funkar helt enkelt inte med tidsplan när sträckorna dubbleras, tävlingarna blir allt för utdragna. Detta köper jag fullt ut men inte det att mästerskapet tråkigt nog inte upplevs som lockande för många av landets snabbaste förare. Självklart ska de allra bästa göra upp i SM, detta måste vara utgångspunkten när framtiden diskuteras.
Har tidigare skrivit om att till exempel på någotvis göra DM-serierna till ”Kvaltävlingar för SM” och kanske sedan avgöra SM i en enda final? Låt säga att man vid alla landets DM-tävlingar avstod 100 kronor/startande då skulle där bli en bra slant för en arrangör att göra en final för. Utan att ha varit på plats känns det för mig som att Katrineholm och Slottsprinten har allt som en riktigt spännande final skulle behöva. Bara en liten tanke alltså…

*
Men det är inte bara här som folk bekymrar sig över det nationella mästerskapet, samma sak och kanske till och med värre i Danmark. När man körde ”DM3” var det med endast 30 DM-bilar på startlinjen som kompletterades 14 som körde utanför DM-poäng.
I ett upprop undras det nu vad som måste göras för att få de danska ”minirally og rallysprint kørerne ud”, är det startavgifterna som är för för höga frågas det? Frågeställaren slänger även in förslaget att köra ett ”Öppet Mästerskap” typ att en svensk eller tysk förare kan bli Dansk Mästare. Kan det kanske locka med att den nykorade danska mästaren som pris får fri start med fri bil i ett ”WRC/ERC-løp” undras också”?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *